Blir så arg på min knasmage. Jag verkligen ääälskar stark mat, men inte ätit det på flera veckor nu.. Förräns idag, fuskade lite till middagen och åt stark mat.. men är huvudet dumt får kroppen lida. Tyvärr :/
Får väl sitta på toa hela kvällen nu, får se ifall jag svullnat något av kortisonet imorn.. Hoppas verkligen jag inte svullnar alls!!
Jag vill inte gå till skolan och se ut som en uppsvälld gris.. :/
Usch, jag har varit singel sen jag fick diagnosen, jag har så svårt för att träffa killar nu..
Mitt självförtroende har sjunkit som fasen sen jag fick diagnosen och jag hatar det, men till skillnad från alla andra så har jag gått upp i vikt istället.. Jag som egentligen behöver gå ner i vikt, tänk er o precis ha börjat acceptera att man är större, kommer till läkaren som säger att man måste banta för att man har fetma.. Sååå kul är de, o alla mina vänner tror inte att jag väger över 70 kg när jag väger nästan 90 kg..
Men nu jävlar, såfort jag kan ska jag försöka börja att träna, jag SKA INTE över 90 kg! men jag ska inte heller under 60 kg.. Måste hitta en balans, eftersom jag inte äter som jag borde.. Bara för jag får så ont i magen..
Men läkarna tror att jag äter som jag borde och mina föräldrar också..
Men egentligen kan de gå en dag innan jag äter, men jag går inte ner något utan bara upp.. äter jag ordentligt går jag upp, äter jag normalt går jag upp och äter jag ingenting går jag också upp.. NÄR FAN SKA JAG FÅ GÅ NER?
O om jag inte går upp ska jag käka kortison så de ser ut som att jag väger 140 kg eller något..
Blir så irriterad på min mage.. Tycker inte jag borde få kortison, så som jag ljuger för läkarna för o inte få stomi.. (jag vet mycket väl att det kan hjälpa mig mycket, men jag vill verkligen inte ha det nu.. hade jag dåligt självförtroende innan så kan man ju bara gissa vad jag får ifall jag ska ha en "påse" på magen.. Jag är verkligen rädd för att få det, eller att operera magen över huvudtaget.. Jag vill inte va mer "annorlunda" än vad jag redan är och alltid har varit..
Det räcker väl med att jag har en kronisk sjukdom eller?
Vad fan har jag gjort för att förtjäna detta? och ingen förstår hur jag egentligen mår, jag lever i en lögn..
Här kan jag verkligen erkänna att jag lever i en lögn fast det är mitt eget fel, men jag vill ju bara inte att någon ska behöva oroa sig för mig, så jag ljuger och säger att allt är bra för att jag vill att det ska vara så.. Om någon frågar något berättar jag egentligen hur jag vill att det ska vara, frågar någon vad som hände med "dendär killen" så säger jag det som jag ville skulle hända..
Jag mår inte alls bra och vet inte hur detta kommer att sluta faktiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Läskigt, jag läste just vad jag själv skulle ha skrivit när jag var 16 år.
SvaraRaderaJag fick själv min diagnos när jag var 14, för 10 år sedan. Har svullat kortison sedan dess, mer eller mindre. har inte kunnat gå under 10-15 mg utan att behöva springa på dass stup i ett. Under vissa perioder har det varit mycket, mycket högre, och jag har rullat runt som en liten fotboll (jag är rätt kort)
Sedan i höstas har jag kompletterat mina mediciner med Dimor (har många andra namn) och har gått ner till 2,5 mg varannan dag, har lite problem då och då, men ändå rätt okey. Har du inte testat den så tycker jag att du ska göra det!
Sedan: du Måste äta! När du inte äter samlar kroppen på sig allt den kan, för den tror att det är svält på gång och "sparar" allt vad den kan. Som sagt, jag har testat ;P
Fortsätt skriva, det är skönt att få ur sig skiten
Kram
Hanna